Erik, 13 år

Cattie, 21 år

Helena, 15 år

En nära anhörigs berättelse

Martin, 17 år

Petra

Sök

Logga in

Min svägerska Sara blev påkörd av ett rattfyllo

När telefonen ringer på gränsen mellan natt och dag, då vet man att något är fel, fruktansvärt fel.

Alla ligger och sover, förutom min sambo Christer, som jobbar nattskiftet på Volvo. Telefonen sitter som vanligt inte i laddaren, så jag tar mig upp och svarar ett sömnigt:
– Hallå?
Det är Christer som ringer och han frågar om jag sitter ner. Jag tar mig tillbaka till sängen och sveper täcket om mig.
Han fortsätter:
– Sara har blivit påkörd av ett rattfyllo, vi vet inte om hon lever.
Jag måste ha skrikit för de två äldsta flickorna kommer nerspringande från övervåningen och undrar skärrat vad som har hänt.

Christer fortsätter berätta att han är hos mamma Ingrid och att Sara är på väg i ambulans till Lund. Även Ingrid blev bryskt väckt, men av ett samtal från Saras sambo Niklas. Vi kan nog inte förstå hur en mamma känner i den stunden, men jag har sett efterreaktionerna och dom kommer jag aldrig att glömma.

Nu börjar en lång och overklig resa. Man får en känsla av att tiden liksom stannar för oss, men allt runtomkring snurrar vidare. Denna balans är så svår och man känner en stor frustration och maktlöshet.

Jag försöker förklara det lilla jag vet för våra tre flickor, som står Sara väldigt nära. Hon var bara 6 år när Christer och jag träffades. Saras pappa fanns bara med i hennes liv under dom två första levnadsåren, så storebror ”Kitte” är den som får farsdags presenten ifrån henne.

Vad säger man när man inget vet och hjärnan är i full kaos? Jag är ju deras mamma och ska ju kunna ta det här. Den minsta tjejen i skaran har också kommit upp i sängen och jag försöker trösta så gott det går.

Vad gör vi nu?

Jag måste ta mig till farmor och se hur hon mår och få mer information, förklarar jag för dom. Det är tungt att behöva åka hemifrån i den stunden.

Ringa skolan och försöka förklara. Sedan till jobbet, ja vad säger man…
Vet inte när jag kommer tillbaka, hör av mig.

Ser räkningshögen jag lagt fram kvällen innan. Det är ju den 28:e, den måste ju betalas.
Lägger den åt sidan, klär på mig, kramar barnen och kör.

När jag stiger in i hallen hos Ingrid så ser jag henne sitta på den lilla telefonbänken i sin blå morgonrock. Hon skakar i hela kroppen. Så vrider hon på huvudet och tittar på mig med skräckslagna ögon. Hon sätter händerna för ansiktet, tar lika fort bort dom, sträcker sig mot mig och säger:
– Ann-Helen, hjälp mig, jag tror jag håller på att bli galen!

Jag går fram och håller om henne och i den stunden växer det fram ett stort hat mot den människa som har gjort oss så illa. Christer håller om oss båda och med sammanbitna käkar mumlar han vad han vill göra med den som har utfört detta illdåd. Ögonen är svarta och orden är inte vackra.

Niklas och en god vän till honom och Sara är nu i Lund och vi får beskedet att Sara fortfarande lever och att hon opererades omgående.

Saras älskade häst, deras hundar och fåglar måste bli omhändertagna. Vi är 15 mil därifrån. Influensan har precis härjat hos oss och Christer är fortfarande snorig, så han passar inte in på ett lasarett.

Tänk, tänk. Organisera dig.

Beslutet blir att Christer tar sig till djuren och jag kör med Ingrid till Lund.

Vetskapen om att gärningsmannen blev släppt direkt efter förhör, i väntan på åtal, gör Christer ännu mer hatisk. Äldsta dottern Emma får följa med på resan och försöka lugna ner honom. Mellanflickan Anna får ta hand om lillasyster Kajsa och våra djur.

Hur gör man när man har riktigt små barn?

Under resan till Lund sades inte många ord, men vi fanns där för varandra. Man blir som förlamad, både i ord och tankar.

Niklas möter upp i entrén och berättar att Sara fortfarande ligger på operationsbordet. Där blir hon kvar i sammanlagt 25 timmar. Tre läkarteam byttes av och kämpade för hennes liv och livskvalitet. Varje minut dom fick var viktig i deras arbete, att ge oss Sara tillbaka.

Vi har många åsikter om dagens sjukvård, men jag vill uttrycka mig så här: Heder och eloge åt dessa fantastiska människor med total kontroll och precision i sitt arbete, både i akutsituation och i eftervård.

Väntan, väntan.

Måste ringa hem och kolla läget. Gympa för Kajsa i morgon. Inte? Skridskor istället. Var är dom sedan förra säsongen? Liten matsäck med sig, mjölken slut till varm choklad. Kan du fixa det, Anna? Ring mormor och morfar och be dom ta hand om farmors katt. Säg att jag ringer sedan…

Visst kan man bygga upp ett hat till en telefon. Inte ett hat till dom man har lovat att ringa, utan mot att man inte vet vad man ska säga, eller har sagt. Vi väntar på besked, ja vi hör av oss när vi vet…

Storasyster Catarina anländer och vi tröstar och berättar. Vi blir kallade på möte med läkarna för en lägesrapport. En av många. När man förstår hur illa skadad Sara är, så byts det lilla hopp man har mot förtvivlan. Emellan detta åker vi många gånger, ihop med den ständiga frågan VARFÖR?!

Vi återvänder till cafeterian, som nu har blivit vårt andra hem och ventilerar vad dom egentligen sa. Vi uppfattar lite olika och diskussioner uppstår. Kommer överens om att fråga vid nästa möte, men så blir det inte. Då får man ny information som ska sjunka in.

Inom sjukvården talar man ett annat språk, som inte är så lätt att förstå. Framför allt inte för en förvirrad hjärna. Jag är själv utbildad inom sjukvården, så allt var inte så ”oförståbart” för mig. Men tänk er själva för en oerhört förtvivlad pojkvän eller för en chockad mamma. Vad sa dom om min käraste och om mitt barn?? Kan dom säga om hon någonsin vaknar och om hon i så fall är Sara…

Sara låg nersövd i 11 dygn innan dom vågade sig på att väcka upp henne. Under denna väntan fick Ingrid influensan och fick ligga nerbäddad hemma. Vi levde i en så pressad och overklig situation.

Tänk att man kan gråta av glädje när man ska ringa till en mamma och berätta att dom troligtvis bara behövde operera bort det ena ögat på hennes dotter. För oss var detta ett steg närmare livskvalitet för Sara. Vi hade så svårt att tänka oss henne i ett ständigt mörker, OM vi fick behålla henne. För oss var ett så hårt besked ändå något positivt.

Christer hade sluppit sin förkylning, så vi bytte plats. Hem och ta hand om det viktigaste och svara i telefon…

Reaktionen om Saras olycka var otrolig runt omkring oss. Alla ville veta, uttrycka sin oro och fråga om dom kunde vara till någon hjälp. Fick man skicka blommor eller kanske en liten nalle eller skyddsängel, för att få visa sin sorg och sitt deltagande?

Dagen kom då Sara skulle väckas upp och jag tror inte att jag behöver skriva så mycket om våra tankar. Ifrån att slängas mellan hopp och förtvivlan, till att få veta om denna svårt sargade kropp och hårt pressade hjärna fortfarande var Sara, var tufft.

Kände hon igen oss överhuvudtaget? Ja, det gjorde hon. Och hennes första minne efter olyckan var ansiktet på sin älskade storebror ”Kitte”. Det är inget förskönat, det är sant…

Diskussionen om alkohol i kombination med bilkörning, blommade upp i skolorna här runt omkring och den gick långt ner i åldrarna. Visst önskar vi väl alla att den hade kunnat starta på en helt annan grund.

/Nära anhörig